Ett sjukt barn lär en ödmjukhet

Efter Dinos och min sjukhusvistelse känner jag oerhörd överväldigande tacksamhet mot sjukhuspersonal och ödmjukhet mot livet. Att se min lille Dino med slangar och tuber och monitorer kopplade till honom var omskakande. Att bo iväg från min familj var jättesvårt. Att försöka fokusera på det positiva - ibland omöjligt. Men nu - på andra sidan av denna upplevelse känner jag bara stor tacksamet och ödmjukhet mot livet och personerna som under mina nio dagar på sjukhus gjorde allt för att stötta mig. Tack alla och envar, för email, för facebookkommentarer och telefonsamtal - tack! Tack livet for Dino.

Dino - när han äntligen var frisk nog att få sova i mitt rum.

Teckning till min & Dinos favoritsjuksköterska.

Avskedsbrev & teckning till alla personalen på avdelningen.

Babushka till vår favoritbarnmorska.

Dino - fortfarande med tuben i näsan men på bättringsvägen.

Jesses bror med familj var på besök och jag träffade dom för en snabb fika innan dom åkte hem. Här är Ethan och Alannas döttrar Camryn & Josie.

Max på besök.

Avdelningen & korridoren.

Så - ännu en erfarenhet rikare i livet. Jag har haft otroligt mycket stöd. Min barnmorska ringde Jesse för att se hur det var med DIno och mig, min läkare ringde mig & mailade. Det är underbart att känna så mycket stöd och support. Nu är det dags att leva igen & leka. Behålla erfarenheten & gå vidare framåt.

Lisa