Ett sjukt barn lär en ödmjukhet

Efter Dinos och min sjukhusvistelse känner jag oerhörd överväldigande tacksamhet mot sjukhuspersonal och ödmjukhet mot livet. Att se min lille Dino med slangar och tuber och monitorer kopplade till honom var omskakande. Att bo iväg från min familj var jättesvårt. Att försöka fokusera på det positiva - ibland omöjligt. Men nu - på andra sidan av denna upplevelse känner jag bara stor tacksamet och ödmjukhet mot livet och personerna som under mina nio dagar på sjukhus gjorde allt för att stötta mig. Tack alla och envar, för email, för facebookkommentarer och telefonsamtal - tack! Tack livet for Dino.

Dino - när han äntligen var frisk nog att få sova i mitt rum.

Teckning till min & Dinos favoritsjuksköterska.

Avskedsbrev & teckning till alla personalen på avdelningen.

Babushka till vår favoritbarnmorska.

Dino - fortfarande med tuben i näsan men på bättringsvägen.

Jesses bror med familj var på besök och jag träffade dom för en snabb fika innan dom åkte hem. Här är Ethan och Alannas döttrar Camryn & Josie.

Max på besök.

Avdelningen & korridoren.

Så - ännu en erfarenhet rikare i livet. Jag har haft otroligt mycket stöd. Min barnmorska ringde Jesse för att se hur det var med DIno och mig, min läkare ringde mig & mailade. Det är underbart att känna så mycket stöd och support. Nu är det dags att leva igen & leka. Behålla erfarenheten & gå vidare framåt.

Lisa

Dino Oliver - alskade unge!

Tank att man efter tva barn, efter 24 manader av sammanlagd amning forst nu, idag eller kanske under veckan har lart sig hur man ammar korrekt, haller korrekt och tranar sin lille kotte pa sugtekniken. Och vilken otroligt kanslomassig bergochdalbana det ar att se sitt barn sjukt. Att behova sta at sidan medans andra klar av alla hans klader, sticker nalar i honom, testar alla mojliga olika saker som man inte forstar, fragar hundratals fragor och det ar det enda man kan hjalpa till med. Nar man ar van vid att ha barn slitandes at alla hall for att man ska uppmarksamma och se tilll att klura ut vad dom behover stod jag plotsligt forstenad och enda uppgiften var att acceptera det som hande i nuet, just i den stunden var det andra manniskor som kunde hjalpa min pojk battre an jag. Och sen idag, nar mjolken antligen fanns dar, att da inse att det ar dags att stiga tillbaka in i rollen som framsta omhandertagerska av Dino, som mamma till Dino, som allt till Dino. Va underbart det var - som om han foddes pa nytt idag, kom tillbaka till mig. Underbart! Att ha mina andra tva pojkar komma in och fa sa manga pussar och se dom klattra upp pa Dinos lilla sang (pa hjul saklart sa risken var overhangande att vi skulle fa ett barn med skallskador ocksa vilken sekund som helst) for att pussa, ge honom nappen och klappa pa huvet. Kolla in nallen som jag kopte igar vid ett svagt ogonblick. Att se hur lugn Dino ar nar Jesse badar honom. Hur han blickar upp pa sin pappa med stora vakna ogon. Jag kanner sa mycket karlek for min familj, for personalen som kompletterar varandra sa bra med sina olika personligheter och till livet, livet som blaste in till mig imorse. Jag fyller lungorna gang pa gang for att kanna styrkan av att ha livet i mig. Jag njuter. Fortfarande har. I samma bubbla som igar kandes outhardlig med vaggar som trangde sig pa - taket har nu lyfts upp, vaggarna skyddar oss och livet rusar genom korridorerna. Lycklig. Varm.

Utflykt till stranden

Vädret var lite så och så idag så vi tog Cindi med oss på en liten tripp till stranden. Vi körde från Bellingham till Bridport och det var fantastiskt! Alla var med utom Peter som stannade hemma och jobbade - det finns ju inte plats för alla i den stora bilen nu när det är tre pojkar.

Hoppas alla har en fin söndag!

Kramar Lisa

Dino Oliver är kung!

Sov som en söt fining från halv nio till halv 3 och sen vaknade han bara varannan timme - så underbart!

Mina fina!

Dagarna går fram ganska så fort med tre grabbs hemma. Nätterna är desto längre med Dino som vaknar varje timme eller ibland varannan timme... idag har jag testat att väcka honom under dagen för att se om det eventuellt kan påverka hur han sover på natten - håll tummarna!
Natti natti!

Lisa

Dinos första utflykt - Springfield Forest Park

Vi begav oss till Springfield Park - när där vi gifte oss - och Jesse underhäll storbarnen & jag och Dino hängde i skuggan.

Dino tog igen sig rejält efter att ha varit vaken under natten.

Storgrabbarna.

Efter denna första dagsutflykt som drog ut många långa timmar var den vackra modern alldeles alldeles färdig så idag på dag tre - gråtaredagen - har jag valt att stanna hemma och vila upp mig med Dino medans dom övriga tre åkte iväg på badutflykt. Svårt beslut dock i och med att Pelle verkligen ville att jag skulle följa med men jag vill inte upprepa gårdagens misstag och va helt färdig klockan 8 på kvällen så nu blir det vila som gäller,

Pelles humör växlar lite fram och tillbaka men för det mesta avgudar han sin mamma som var borta ifrån honom under hel natt...

...medans Max är alldeles överförtjust i att leva och i sin nya lillebror och tycker allt här i livet för det mesta är helt ok. Denna stora lilla gosse har även varit blöjfri dom senaste tre dagarna utan olycka - han är helt otroligt begåvad tycker vi!

Nu ska jag vila lite innan Dino vaknar till liv igen. Hejs!

Och en liten detals till - jag har fått tillbaka mina normala fötter - klumpfoten är borta - hurra!

Nu kan den verkligen komma!

Nu har Lotta-stassen dykt upp med posten så NU kan ju den där lilla/lille se till att komma för nu blir det ju den aboslut snyggaste bebisen som Tasmanien, Australien och världen någonsin skådat för att inte tala om hur mycket jag längtar efter mina vanliga fötter. Tack världens bästa Lotta - vad fint det var!

Och pappa - jag jobbar absolut på Skype - har ju tom en webkamera liggandes och skräpandes så jag får bara se till att få tid till att installera.

Kramen till alla & envar - ingen nämnd ingen glömd!

Lisa