Dino Oliver - alskade unge!

Tank att man efter tva barn, efter 24 manader av sammanlagd amning forst nu, idag eller kanske under veckan har lart sig hur man ammar korrekt, haller korrekt och tranar sin lille kotte pa sugtekniken. Och vilken otroligt kanslomassig bergochdalbana det ar att se sitt barn sjukt. Att behova sta at sidan medans andra klar av alla hans klader, sticker nalar i honom, testar alla mojliga olika saker som man inte forstar, fragar hundratals fragor och det ar det enda man kan hjalpa till med. Nar man ar van vid att ha barn slitandes at alla hall for att man ska uppmarksamma och se tilll att klura ut vad dom behover stod jag plotsligt forstenad och enda uppgiften var att acceptera det som hande i nuet, just i den stunden var det andra manniskor som kunde hjalpa min pojk battre an jag. Och sen idag, nar mjolken antligen fanns dar, att da inse att det ar dags att stiga tillbaka in i rollen som framsta omhandertagerska av Dino, som mamma till Dino, som allt till Dino. Va underbart det var - som om han foddes pa nytt idag, kom tillbaka till mig. Underbart! Att ha mina andra tva pojkar komma in och fa sa manga pussar och se dom klattra upp pa Dinos lilla sang (pa hjul saklart sa risken var overhangande att vi skulle fa ett barn med skallskador ocksa vilken sekund som helst) for att pussa, ge honom nappen och klappa pa huvet. Kolla in nallen som jag kopte igar vid ett svagt ogonblick. Att se hur lugn Dino ar nar Jesse badar honom. Hur han blickar upp pa sin pappa med stora vakna ogon. Jag kanner sa mycket karlek for min familj, for personalen som kompletterar varandra sa bra med sina olika personligheter och till livet, livet som blaste in till mig imorse. Jag fyller lungorna gang pa gang for att kanna styrkan av att ha livet i mig. Jag njuter. Fortfarande har. I samma bubbla som igar kandes outhardlig med vaggar som trangde sig pa - taket har nu lyfts upp, vaggarna skyddar oss och livet rusar genom korridorerna. Lycklig. Varm.